onsdag 27 augusti 2014

Mera Cypern 2014

Nu var inte Erik den enda i familjen som nyttjade poolen. Eller poolerna. Där fanns en babypool, en barnpool och en två-delad vuxenpool. Erik fick alltså sällskap med mamma och pappa också i vattnet, ibland till och med båda samtidigt.
 Hela familjen i poolen.

 Wilma o Erik under det gamla fikonträdet utanför klosterruinen i Aya Napa. Vi såg oss alltså kring en del också.
Här inne i klosterkapellet, Aya Napa
 L E invid fortet i Larnaca och framför moskéminareten
Erik framför fortet. 
Och  så vid Lazaruskyrkan.  

Profeten Iljas (Elisa) lilla men högt belägna kyrka. Ett par km från hotellet och med svindlande vacker utsikt. Men jobbig gångväg och jobbiga och många trappor.

Slutligen, Wilma tar ett glas juice på altanen. 


Erik hittade en vän på Cypern

Vi var på Cypern första veckan i augusti. Varmt där, mycket varmt. Liksom det var i Sverige tills vi kom hem igen. Men redan efter några dagar blev det kallare och kallare,  regn, kyla, rent ut sagt höstväder.
 Men på Cypern var det som sagt varmt, och Erik tillbringade mycket tid i poolen. När det var möjligt flera gånger om dagen.
Och så träffade han Elias från Småland och de blev väldigt goda vänner. I och utanför poolen. Några bilder.

 Det fanns ju annat än pool att förnöja sig med också.
Inte minst för de med barnasinne.
Elias o hans mamma
Elias och Erik

Elias, hans pappa och Erik
 Trots delvis glada miner så var det ändå inte kul att skiljas. Det är ju en bra bit mellan Norrbotten och Småland.

måndag 30 juni 2014

Erik mötte Torneo Finland - och Louise Hoffsten

På den min "offentliga", mera debattinriktade bloggen har jag lagt ut en recenserande text med en del reportageinslag från det besök familjen gjorde i lördags, den 28 juni.  Här vill jag publicera några till bilder och omkringkommentarer till resan.  De som vill läsa mera om musiken kan klicka på denna länk.

Erik har varit i Finland tidigare, men då var han mycket yngre. Och denna gång var det inte en ren turistresa, utan främsta syftet vara att göra en dag på Kalott Jazz och Blues-festivalen. Hela festivalen kunde och ville vi inte ge oss på, av olika skäl.

Nå, resan företogs i bil, och det kändes lån  gt, men gick bättre än befarat. Väl anlända så var det dock mulet, och aningen kyligt, vilket sänkte humöret. Dock hittade vi, mer eller mindre av en slump, den första konserten. En barnkonsert på Victoria Square, alldeles på gränsen mellan Sverige och Finland.
Erik med pappa vid det konstgjorda vattenfallet. 
 Erik lyssnar.







Erik och Wilma


De två konserterna där var snabbt avklarade, och med en paus mellan. Så Erik passade på att hoppa på de små platformarna i den lilla konstgjorda dammen/sjön.

Staden i sig är ju i grunden en stad med låg träbebyggelse, men där somt är bättre och somt sämre bevarat och givetvis en hel del modern bebyggelse, höghus, varuhus etc utan egentlig charm. Tvärtom, som brukligt är i de flesta städer idag.

Den konsert, huvudkonserten för dagen, vi skulle kolla in låg dock på en liten holme, Pikisaari, som man kom till via en liten gångbro i trä. Där sken solen och där fanns ingen betong. Förutom det tält som fungerade som konsertsal så fanns en del andra tält, och smärre byggnader, några gungor och gräsmatta och ett skönt läge vid älven.
Utanför musiktältet.




Wilma och Erik i gungan.
Där fanns mat- och dryckförsäljning, och även t-shirts med festivaltryck - och även en del CD till försäljning, givetvis med de aktuella musikgrupperna.

Louise Hoffsten i full frihet.
En fullblodsartist.

 Erik fotograferar musikerna.

 Försöker fota och filma jag också. Men det är inte lätt från publikplats.
Och musiken tas inte upp så bra av de enkla redskapen (som surfplatta etc) Men de är ju bara tänkta som korta påminnelsesnuttar för hemmabruk, så det får vara ok.   Så fler bilder av Louise med delar av kompet.

Både jag och Wilma dök på Louise för att tacka henne för den fina upplevelsen hon gav oss. Men jag tror att hon mest uppskattade Eriks spontana "Du var väldigt bra!"   
(Kan tillägga att första ggn jag hörde Louise H live så var det på ett internt fp-arrangemang någon ggn i mitten el så av 1980-talet. Hon var redan då en mycket känd jazz o bluessångerska - och även i mera populärmusikaliska kretsar. Hon uttryckte, minns jag, en viss förvåning att återfinnas på ett fp-arrangemang.
Men det var inte konstigt som det kan låta idag. Då var fp fortfarande ett klart socialliberalt parti och Bengt Westerberg var partiledare, och var/är ju dessutom mycket jazzintresserad.  Och jag fick intrycket att hon gillade att sjunga sin musik för folkpartisterna, där och då. )

tisdag 24 juni 2014

Min far

Jag känner att jag vill skriva lite om min pappa. Och hitta någon bild också. Får nog vid tillfälle skanna in och lägga till här.  Pappa var en stilig man. Trevlig och omtänksam.

Först dock, skrev en liten text på min "offentliga" blogg, länk här. Det är några små belysande notiser. Läs gärna den texten först.

Denna bild av min far togs under en utlandsresa när han var runt 80 år. Jag vill minnas att det var resan till Ibiza. Frånsett sina år i Kanada och USA i sina första mannaår så dröjde det en bra bit upp i pensionsåldern som pappa reste utanför Sveriges gränser.
Pappa var målare, en väldigt duktig målare, utbildad under många gesällår. Under åren i Kanada och USA var det nog mesta andra sysselsättningar, som att jobba på rancher och farmer, skogsarbetare i British Columbia, dvs olika "enklare" men tunga jobb. En tid brukade han en bit jord i Montana, som skulle bli hans egen om han höll ut ett antal år (homestead), men så kom kriget (WWI) emellan och han inkallades till militärutbildning, så det blev inget av den egna farmen. Väl tillbaka till Sverige, först Robertsfors, arbetade han dock endast som målare. Frånsett ett år då han försökte sig på att vara färghandlare. Men någon affärsman var han inte, var nog för dålig på att ta betalt.
Trots kort utbildning så var han mycket allmänbildad, han läste en hel del och skaffade bl a Svensk Uppslagsbok i drygt 30-talet band. Intresserad av det mesta, inte minst av människor. Sällskaplig och naturlig i umgänget med andra, oavsett deras bakgrund eller sociala ställning. Eller deras språk. Inför emigrationen till Kanada-USA så hade skaffat ett engelskt lexikon. Talade alltså inte engelska, men försökte hitta orden. Väl there over så fick han givetvis lära sig den amerikanska engelskan enligt naturmetoden... Vilket gick bra. Men han brukade säga att amerikanskan var ett fulare språk än den riktiga engelskan.

Hans emigration kan nog ses som ett uttryck för hans personlighet, en frihetslängtan i kombination med att ta ansvar för sin framtid, att försörja sig. Det var ont om jobb i Sverige och dessutom hade han ingen större längtan efter att göra värnpliktstjänstgöring. Ironiskt nog så tvangs han ändå göra militärutbildning i USA p g a att USA ingrep i det europeiska världskriget på demokratiernas sida. Och vid återkomsten till Sverige fick han göra sin svenska "lump" också, vilken dock inte var speciellt lång då.

Pappa var uppvuxen i Robertsfors i Västerbotten, och som pojke jobbade han vid sågen och lite med flottning. Hans pappa, min farfar var något slags arbetsledare vid flottningen. Fackligt aktiv, och frisinnad - inte sosse. Efter några år i Robertsfors kom pappa till Boliden. Numera ett samhälle på dekis, men då ett nybyggarsamhälle som sprudlade av energi p g a guldgruvan. Och pappa var med och målade samhället, var aktiv i missionsförsamlingen och ledde byggandet av Missionskyrkan i Boliden. Det var där han träffade min mor, som då arbetade på brukskontoret, gruvbolagets kontor.

Hörde i radion i morse att svenskarna är oroade (3 av 4) av främlingsrädslan i Sverige. Dvs är positiva till invandrare och invandring. Och att en mycket liten minoritet är rasister eller främlingsfientliga. Min pappa hade ju själv varit invandrare i Kanada och USA, och skulle självklart hört till den invandringsvänliga skaran.  Och han skulle bekymrats av att rasisterna sticker upp sina trynen alltmer. Om än de inte i antal är så många som man kan tro, så skulle han ogillat t ex Sverigedemokraterna och deras likar. Hade han träffat någon främlingsfientlig skulle han tagit en diskussion med denne. "Främlingar" är som alla andra, en del bra, en del dåliga. Men man ska bekanta sig med dem, se att de är vanliga människor. Inte se dem som främlingar.

I Kanada och USA fick han lära känna och umgås med folk av alla de slag, kulörer och bakgrund. Och aldrig någonsin att han uttryckte minsta rädsla för eller fientlighet till människor med annan bakgrund. Tvärtom, rasism eller främlingsfientlighet fanns inte i hans begreppsvärld. Han såg varje människa som en egen individ. Likvärdiga och skulle bedöma efter personliga egenskaper, inte efter någon schablon eller grupptillhörighet. Det gjorde honom till frisinnad. Det ordet är ju enl någon ordbok, det svenska ordet för liberal. Och torde numera i politisk betydelse ligga närmast begreppet socialliberal.
Han berättade för mig ofta om hårda diskussioner på arbetsplatserna med nazister och kommunister. Han var tolerant, men sådant som nazism-fascism eller kommunism-socialism var (och är) ju oförenligt med demokrati. Att se människan som en del av ett kollektiv, det var oförenligt med individens frihet och rätt att tänka själv.
Att han inte var det minsta rädd för att diskutera med "höjdare" heller kan ju belysas av att jag minns hur han, när jag aktiverat mig politiskt, följde mig på en del möten och en gång diskuterade kunnigt med Ingmar Mundebo, som då var budgetminister (fp). Själv var pappa då i 85-årsåldern eller drygt det.
Pappas fru, min mor, var mycket yngre än vad han var. Vad jag förstår var det ett mycket lyckligt äktenskap. Hennes släkt och vänner varnade henne och sa att hon skulle bli en ung änka. Tji fick de. De som varnade henne dog de flesta långt innan pappa. Och pappa arbetade långt efter den dåtida pensionsåldern 67 år. Dels för att pensionen var ynklig, dels för att han faktiskt orkade om än det inte var heltid tills han slutade jobba vid 75 års ålder.
När man jobbar träffar man ju folk mera än om man sitter hemma.
Pappa ville se folk, prata med dem, gå ut på stan. Mamma var mera blyg av sig (som jag), och hennes begrepp om att komma ut, det var att ta sig ut i naturen, skogen, gärna för att plocka vilda blommor, bär eller svamp. Medtagandes en termosflaska kaffe och några limpskivor. Så det blev som mamma ville. Och när pappa slutat köra bil (han köpte en bil 1939, som han dock snabbt måste sälja pga bensinbrist under WW2. Och sen dröjde det några decennier innan han köpte bil igen.) så var det jag som skjutsade oss ut i skogen med min SAAB 96:a.
---

Denna bild, tagen i Boliden, visar min pappa och mig (i lockigt mycket blont hår). Pappa i målarkläder, troligen hemma på lunchen för att få lite mat. Pappa cirka 55 år där.







måndag 14 april 2014

Erik på jazzklubb och möter Zoie Finer

Yes, vår son Erik följer oss när vi vill lyssna på jazz. Nu senast var vi på em-konsert med sångerskan Zoie Finer. Det blev en stor upplevelese. Erik blev helt begeistrad i hennes sång och framträdande. Önskade en låt av henne, och hon sjöng den som sista nummer.
What a Wonderful World.

En fin avslutning.

Och hon tillägnade Erik låten, och när hon sjungit klart rusade han fram, kramade om henne och tackade. Och blev själv omkramad.
Sen blev det lite mera prat också.
De gillade varandra.
Och vi förädrar blev också glada, förstås.






Mer om själva  konserten finns på denna länk.
Här lite bilder.






Som synes så lyssnar både Erik och Wilma väldigt koncentrerat.



Och applåderar flitigt också. Både till det avslutande numret, till Erik, och till de andra låtarna.

 Anders Eklund spelade tenorsax och hade flera fina solon.




lördag 29 mars 2014

Stockhlomsglimtar

Fönstershopping
Erik i Slottsbacken

Svenska försvaret tar ton...

På Stortorget


Fönstren lockar...