Bolidennostalgi 2016 (med bilder)

För snart sju år sedan, aug 2009,  gjorde familjen en resa  till Boliden, den ort där jag tillbringade min barndoms år.  Och detta återbesök vill jag kommentera lite nedan.
I slutet av 50-talet gjorde familjen, dvs mina föräldrar och min syster ett par återbesök, och senare har jag återkommit minst ett par ggr också, före resan 2009, men av de minns jag ine så mycket. De som vill kan ju jämföra min text från resan 2009.

Denna gång var det första vi såg gruvan, dvs först och främst det som en gång var kontoret, där min mor en gång arbetade. Jag kan bara konstatera att det finns kvar, men verkar lite "rufsigt" idag, vilket nog inte bara beror på att det är något slags "museum", kallat "Bergrum Boliden". Stängt förstås (lördag), men något slags jobb verkade pågå vid entrén. Och gräset var luggslitet och inte så grön som för sju år sedan. Uret i klocktornet verkade dock fungera.  Här poserar sonen framför byggnaden.

Sedan for vi in i själva samhället och hamnade direlt på Yttervägen, där vi bodde i ett tvåvåningshus de sista åren i Boliden. Det var roligt att se att det verkade välskött och ommålat sedan sist. En ljusgråblå färgton ton som skiljde sig något från både förra besöket och från "min tid". Numera tar man sig uppenbarligen in på vänster sida om huset, där också det är bilgarage - på min tid var där ett cykelskjul. Och bakom det en lekstuga. Vår ingång till gården var till höger vid sidan av den källaringång som syns på bilden. Där är det gräsmatta numera. Man kan också skymta att den balkong som var på övervåningen (där vi bodde, bottenvåningen hyrde vi ut) numera är utbyggd och går fram till hörnet.  Och så verkar det finnas barn (rätt små)  i huset.
Barn i huset verkar det vara också rätt över gatan, där min "skolfröken", Valborg Nyström. bodde en gång.  Barn fanns också i huset bredvid på min tid, mina lekkamrater. Visserligen är den bild jag har av huset svart/vit, men jag har ett bestämt minne av att det då var grönt/ljusgrönt. Nu är det grått.

Längre bort efter Yttervägen fanns en gång Frälsningsarméns kapell. Rött, om jag minns rätt. Numera tillhåll för något slags glassbar, och definitivt inte rött längre.

Hos armén sjöng barnen "Jag är barn till en kung... " Och nog fanns där en liten blåsorkester också. Men i missionskyrkan så sjöng vi

"Ett litet fattigt barn jag är.. "   Det var ju en annan stil.
Men Missionskyrkan finns kvar. Byggnaden. Och den verkar rätt välhållen. Dock var det ingen verksamhet där, och dörren låst (i motsats till förra gången). Och skylten med "Missionskyrkan ", där finns inte längre texten kvar. Om det beror på att det är en ekumenisk församling numera (resterna av de gamla frikyrkorna) eller att den inte längre nyttjas för sitt avsedda ändamål, det vet jag inte.  Som jag ser det så har dock byggnaden en stolt historia...  En gång i tiden var ju faktiskt Bertil Paulsson pastor där.

Den skola jag gick i, den finns också kvar.  Är lika ståtlig, ja rent av pampig som tidigare. Dvs om man ser den på lite avstånd. Sedan länge är den rödmålad, tyvärr börjar dock färgen flagna rätt kraftigt på sina håll.  På min tid var det något slags ljusbeige/vit färg. Som underströk dess pamipga intryck. Det röda är mera påminnande om de små röda stugorna i skogen... Men stor är den ännu. Dock gissar jag att där visserligen pågår viss verksamhet, men att den inte innefattar högstadium etc. Däremot "fritids" och troligen förskola, även om det finns rätt nybyggda förskolor runtom skolan, och möjligen åtminstone lågstadium och kanske mellanstadium. Det finns ju utrymmen.

Och alla fönster verka nya och fräscha. Och gott om lekplatser och liknande. Tyärr misspryds skolan av ett antal anskrämliga sopcontainrar. Och utsikten från parken skyms av en låg men trist och ful nybyggnad med för mig okänd funktion.   I omgivningen finns också flera andra, nyare skolbyggnader av olika slag, så fula att jag inte vill publicera bilder på dem eller de skräpiga om/tillbyggnader (?) i anslutning till dem.

Parken då? Det som en gång var ett torg, ett marknadstorg i traditionell stil.

Jo, det finns kvar. Välskött och i stort sett som jag minns det från förra besöket.  På den skylt, som bilden visar, står det att parken anlades ab bolaget 1946. Och där vill jag faktiskt inlägga en mild protest. Vi flyttade från Boliden vid jultiden 1951. Och då fanns ingen park! Det jag minns från tiden före flytten är just ett torg, en någorlunda slät plan, lerig. Med torghandel från enkla träbord, ett och annat med ett enkelt tak som skydd emot regn (och ev sol).
Däremot så när vi kom på besök sådär sex år senare så var där en park, inte alls så fin som numera, men ändå, den kändes som ett stort lyft. Inte minst med det den anlagda lilla dammen och vattnet som rann neråt och den lilla bron som gick över det. Och förstås gräs och lite blommor etc.

 Och ingen större skillnad vid besöket två år senare. Fint kändes det, men ganska nytt. Och än finare har det blivit senare. Bron finns kvar, förstås, om i original eller utbytt, det är svårt att veta.
Och en detalj jag kommer ihåg är att på ena sidan av parken, som numera kalla Margaretaparken, låg och ligger en rad hus, radhus, målade i olika färger. Jag har för mig att de kallades Färglådan, just p g a de olika färgerna. Trevligt att de finns kvar än idag, med olika färger. Jag tycker mig minnas att en gång i tiden fanns även ett par små affärer/butiker i några av husen.

På andra sidan av Margaretaparken finns också "rester" från gamla tider. Ett par butiker som visar att det ännu finns liv i Boliden. Pizzerian är förstås inte från "min tid", det är däremot det som nu kallas Ica Nära". Förra gången hette det Ica Supermarket, är alltså nedgraderad ett steg nu. Men Ica Extra, som lär vara en avläggare som drivs av samma släkt, dvs Saverstams. Och ICA Nära har samma omfattning/yta som förra gången. Vilket innefattar både den gamla "Westermarks/Savestams" butik (som också var Saverstams bostad på övervåningen och lager med mera nere) och den ganska stora rätt nybyggda delen, med entren. Och, fick jag veta av en pigg tjej som lade upp varor, det är fortfarande Savestams som äger affären. Men av namnen att döma barn eller barnbarn till de som var i ungefär min ålder då jag bodde i byn.
Bilden av Saverstams ICA Nära är taget i en vinkel där man kan skymta den del, i vitt, som är kvar från den gamla affären. Och som var affären på "min tid".

Nå, Boliden är en rätt sömnig ort numera. Men rimligen innebär de många förskolorna att det finns barn i en omfattning som ger framtidshopp. Och även om det finns många hus på dekis, mer el mindre vanvårdade, så finns även en hel del i fräschare skick. Och allt nytt är inte för anskrämligt heller.  Busstationen är ny/ombyggd. Och disponentvillan, som är något slags brukshotell, finns kvar på höjden med fin utsikt över samhället, med sin gyllene historia.
---
Tillägg. Jag har också nu skrivit en lite mera allmän text om Boliden mm - inte så "privat" som ovanstående. Länk här. 

En resa till Boliden (med bilder)

(Det är en viss (nej, hård) kamp nu om att få tillgång till datorn. Detta pga att min hustrus dator är på reparation. Alltså... trångt. Därför blir nog detta bara text till en början, trots att det ska vara en bildblogg. Bilderna får jag lägga in när jag får tillgång till dator och kamera samtidigt... och tid dessutom. - Och nu är bilder inlagda.)

Vi gjorde en resa till min barndom. Dvs till den ort, Boliden, där jag tillbringade min första barndom. Idag ett tämligen välordnat litet samhälle, dock knappast växande utan snarare tvärtom. Guldgruvan har ju lagts ner för många, många år sedan. Vissa sidoverksamheter finns dock kvar. Befolkningen idag är ganska ålderstigen. Något mildrat av att där också finns ett antal asylsökande. Och så pendlar man till Skellefteå, om man inte är pensionär.

Min far kom till samhället i dess uppbyggnadsskede i mitten av tjugotalet, och verkade där i dryga två decennier med ett års avbrott. Han träffade så småningom min mamma, som arbetade på gruvbolagets kontor tillsammans med den legendariske ingenjör Kautski (reservation för stavning och minnesbild).
Nu är den ståtliga kontorsbyggnaden museum (och i behov av ommålning) och administrationen sitter i nybyggnader, tämligen charmlösa.

Pappa var målare och var en av de som satte färg på Boliden. En del hus har nog kvar den något flagnande originalfärgen, medan andra skötts om bättre och målats om flera gånger.
Så fann jag till exempel vara fallet med det hus som vi bodde i under de sista åren i Boliden. Det var till och med under ommålning just nu.

Missionskyrkan byggdes en gång i tiden under pappas ledning, och även den har målats om några gånger. Lyckligtvis har originalmålningen längst fram i kyrksalen bevarats.

När vi tittade in satt några kvinnor där och hade ett bibelstudium. Kyrkan finns alltså kvar, men missionsförsamlingen har upphört. Numera är kyrkan samlingslokal för en ekumenisk grupp bestående av folk tillhörande olika (frikyrko-)samfund. Sedan några decennier finns också en kyrka tillhörande Svenska kyrkan, men på min tid var det Missionskyrkan, EFS (som jag inte har något minne av), ett kyrkligt kapell och Frälsningsarmén, som höll till efter samma gata som där vi bodde på Yttervägen. Frälsis hus finns kvar, men det föreföll vara annan verksamhet där.

Jag hade en lekkamrat som bodde i huset närmast Missonskyrkan. Det känns lite tragiskt att detta ståtliga hus nu brunnit ner efter att ha stått tomt en tid. Birgitta Sandberg hette min lekkamrat och hon hade en bror som hette Martin.

En tid bodde vi i ett hus på Ringen, hyrde lägenhet på övervåningen, men det kunde jag inte känna/hitta igen. Huset som pappa köpte på Yttervägen var och är också i två våningar. Plus en vindsvåning där pappa gjorde iordning ett par uthyrningsrum. Vi bodde på övervåningen och hyrde ut nedervåningen till en ensamstående lärarinna. Då fanns också en liten lekstuga på tomten plus ett cykelsjul. Det senare är nu bort och har gett plats för ett garage, och enligt vad grannarna sa så finns lekstugan kvar där bakom.

Mitt emot vårt hus bodde min första skolfröken, småskollärarinnan Valborg Nyström. Det var en snäll fröken. Hon levde ännu vid ett tidigare besök i Boliden, men nu gissar jag att hon inte finns längre och det var nya (och trevliga) ägare till familjen Nyströms hus.
Skolan som jag gick i finns också kvar, se till vänster. Den ger fortfarande ett ståtligt intryck, även om den numera bara används av yngre elever.

För de äldre eleverna finns en charmlös halvmodern byggnad, gissningsvis från 60-talet. I "min" skola åt vi vår skollunch i källaren, skolbespisning var då ett helt nytt begrepp. Minns också att en gång följde jag mina föräldrar vid ett val, och skolan var vallokal.
Men jag minns att när jag började i ettan, med en enkel ryggsäck, så måste jag passera en liten skogsdunge på väg till skolan. Det kändes ibland lite skrämmande. Nu finns ingen skogsdunge där. Men många av de hus som man ser idag minns jag sedan tidigare.

Busstationen finns också kvar. Där vi ofta mötte gästande släktingar som kom med buss sista biten efter att först ha åkt tåg. Visst var det i Finnforsfallet som det var järnvägsstation då?

En deprimerande syn var dock alla tomma affärslokaler. En lokal som inte är tom är dock mataffären. Numera heter den förstås ICA Supermarket men ägs fortfarande av en Saverstam. Förre ägaren Helge Saverstam (Eriksson) var en av min fars bästa vänner, en driftig affärsman, och tog över affären "Westermarks"... Numera gissar jag att det inte är så många som minns det gamla namnet, utan man ser ICA-affären som "Saverstams". Affären fyller idag hela tomten, men den ursprungliga delen finns kvar integrerad i det nya. Dessutom finns ett "ICA-extra" snart sagt vägg i vägg med "Saverstams". Båda affärerna ligger vid det trivsamma lilla "torget", som inte är ett torg utan en park med en fontän, blommor och trivsamma bänkar.

Någon konsumaffär finns inte. Däremot minst en pizzeria vid torget och några andra affärer. Men för att köpa kläder och smycken, dvs de för kvinnor viktigaste affärerna, måste man resa de tre milen till Skellefteå.

Torget var en gång i tiden verkligen ett torg. Omvandlingen till park måste dock ha skett ganska snabbt efter det vi flyttat från Boliden, eftersom jag minns den lilla bron, fontänen etc redan från vårt första återbesök, som skedde bara sådär fem år efter flytten (till södra Norrland).

Bolidens gruvbolag, som var orsak till samhällets uppkomst, har haft många olika ägare. Minns jag rätt är det idag en del av Trelleborgs-koncernen. Ett tecken på bolagets betydelse ser man än idag i och med att Disponentvillan finns kvar.
Visserligen finns ingen disponent där numera, även om villan är bebodd. Den ligger på en höjd och liksom ser ner på, bevakar samhället. Vägen till villan är en björkallé och huset ser ut som en välmående herrgård.

Och i Boliden finns fortfarande en gata som heter "Gyllene Medelvägen".