Lillian Forsgren-Lager, min syster

 (Av skilda skäl, bl a sjukdom, datorkrångel mm, har jag varit dålig att publicera något på denna "Familjära bildblogg". )(Denna blogpost är inte färdig än,,,, under construction, vi får se hur det går )  

Min kära och enda syster Lillian Forsgren-Lager, avled lördagen den 19 mars 2022, efter en lång tids lidande och sjukdom, - Parkinsons sjukdom. Samma  sjukdom som vår mor, Gertrud Forsgren, avled i 1982, dvs för 40 år sedan, bara någon månad efter vår far,  Valfred Forsgren, avlidit..

Ska här försöka lägga in några bilder, och notiser.

Lillian föddes 1946 i Boliden. Den expanderande gruvorten, Guldstaden ca  tre mil från Skellefteå.   Årsskiftet 1951-52 flyttade vi till Vallsta i Hälsingland. 

Ung och vacker. Ca 18 år.

Vallsta.
Lillian, nr 3, bakre raden, tittar ner lite blygt.  Bakgrund Vita skolan. 
Lärare Magda Dalhem. 
Klass 3 (åk 3) 

Klass-åk 5   Något mörkt  kort. 
Lillian i bakre raden, nr sex från höger. "Snyggaste tjejen", kommenterade nyligen en av hennes klasskamrater nu, fotot. 

Första klass, 1953 står det på kortet. Linnea Nyström var småskolläraren. 
Lillian står som nr  fem  i  bakre raden, med svart liten toppluva över sitt blonda hår. 

Klass 2, Vita skolan (som bl a  inrymde klass 4-7, skolbespisning med kök, och en lärrbostad, samt en sal för syslöjd.)

Lillian står i mellenraden som nr 2, ser jag rätt  så är t v Annmari Olpers (Andersson) 
Lärare Linnea Nyström 

(Hoppas kunna komplettera med fler så småningom. )

Lillian, 2018, redan änka, och plågad av sjukdom. 

Avesta, i särskilt boende, trygghetsboende med viss tillsyn, en riktig lägenhet. Blev tvungen att flytta ur den snart p g a ökat behov av vård och tillsyn. 

Lillasyster och storebror äter glass. 2018 i Avesta.

Mina barn Cecilia och Erik.     
 Lillian i rullstol och jag L-E

Lillian och storebror Lars-Erick

Jag och Ceci hjälper till med räkningar och post. Avesta.

I vardagsrummet, med gamla släktklenoder och bilder.  Med Erik, hennes brorsson. 

Lillian  i 20-årsåldern. 

,Lillian t höger med Annmari Olpers t vänster.,

i Vallsta 

Konfirmation 1960, Lillian  längst till vänster, bakre raden. 
Arbrå kyrka. 

Gifta! Lillian och Rune

Blackeberg, Stockholm

Bolidennostalgi 2016 (med bilder)

För snart sju år sedan, aug 2009,  gjorde familjen en resa  till Boliden, den ort där jag tillbringade min barndoms år.  Och detta återbesök vill jag kommentera lite nedan.
I slutet av 50-talet gjorde familjen, dvs mina föräldrar och min syster ett par återbesök, och senare har jag återkommit minst ett par ggr också, före resan 2009, men av de minns jag ine så mycket. De som vill kan ju jämföra min text från resan 2009.

Denna gång var det första vi såg gruvan, dvs först och främst det som en gång var kontoret, där min mor en gång arbetade. Jag kan bara konstatera att det finns kvar, men verkar lite "rufsigt" idag, vilket nog inte bara beror på att det är något slags "museum", kallat "Bergrum Boliden". Stängt förstås (lördag), men något slags jobb verkade pågå vid entrén. Och gräset var luggslitet och inte så grön som för sju år sedan. Uret i klocktornet verkade dock fungera.  Här poserar sonen framför byggnaden.

Sedan for vi in i själva samhället och hamnade direlt på Yttervägen, där vi bodde i ett tvåvåningshus de sista åren i Boliden. Det var roligt att se att det verkade välskött och ommålat sedan sist. En ljusgråblå färgton ton som skiljde sig något från både förra besöket och från "min tid". Numera tar man sig uppenbarligen in på vänster sida om huset, där också det är bilgarage - på min tid var där ett cykelskjul. Och bakom det en lekstuga. Vår ingång till gården var till höger vid sidan av den källaringång som syns på bilden. Där är det gräsmatta numera. Man kan också skymta att den balkong som var på övervåningen (där vi bodde, bottenvåningen hyrde vi ut) numera är utbyggd och går fram till hörnet.  Och så verkar det finnas barn (rätt små)  i huset.
Barn i huset verkar det vara också rätt över gatan, där min "skolfröken", Valborg Nyström. bodde en gång.  Barn fanns också i huset bredvid på min tid, mina lekkamrater. Visserligen är den bild jag har av huset svart/vit, men jag har ett bestämt minne av att det då var grönt/ljusgrönt. Nu är det grått.

Längre bort efter Yttervägen fanns en gång Frälsningsarméns kapell. Rött, om jag minns rätt. Numera tillhåll för något slags glassbar, och definitivt inte rött längre.

Hos armén sjöng barnen "Jag är barn till en kung... " Och nog fanns där en liten blåsorkester också. Men i missionskyrkan så sjöng vi

"Ett litet fattigt barn jag är.. "   Det var ju en annan stil.
Men Missionskyrkan finns kvar. Byggnaden. Och den verkar rätt välhållen. Dock var det ingen verksamhet där, och dörren låst (i motsats till förra gången). Och skylten med "Missionskyrkan ", där finns inte längre texten kvar. Om det beror på att det är en ekumenisk församling numera (resterna av de gamla frikyrkorna) eller att den inte längre nyttjas för sitt avsedda ändamål, det vet jag inte.  Som jag ser det så har dock byggnaden en stolt historia...  En gång i tiden var ju faktiskt Bertil Paulsson pastor där.

Den skola jag gick i, den finns också kvar.  Är lika ståtlig, ja rent av pampig som tidigare. Dvs om man ser den på lite avstånd. Sedan länge är den rödmålad, tyvärr börjar dock färgen flagna rätt kraftigt på sina håll.  På min tid var det något slags ljusbeige/vit färg. Som underströk dess pamipga intryck. Det röda är mera påminnande om de små röda stugorna i skogen... Men stor är den ännu. Dock gissar jag att där visserligen pågår viss verksamhet, men att den inte innefattar högstadium etc. Däremot "fritids" och troligen förskola, även om det finns rätt nybyggda förskolor runtom skolan, och möjligen åtminstone lågstadium och kanske mellanstadium. Det finns ju utrymmen.

Och alla fönster verka nya och fräscha. Och gott om lekplatser och liknande. Tyärr misspryds skolan av ett antal anskrämliga sopcontainrar. Och utsikten från parken skyms av en låg men trist och ful nybyggnad med för mig okänd funktion.   I omgivningen finns också flera andra, nyare skolbyggnader av olika slag, så fula att jag inte vill publicera bilder på dem eller de skräpiga om/tillbyggnader (?) i anslutning till dem.

Parken då? Det som en gång var ett torg, ett marknadstorg i traditionell stil.

Jo, det finns kvar. Välskött och i stort sett som jag minns det från förra besöket.  På den skylt, som bilden visar, står det att parken anlades ab bolaget 1946. Och där vill jag faktiskt inlägga en mild protest. Vi flyttade från Boliden vid jultiden 1951. Och då fanns ingen park! Det jag minns från tiden före flytten är just ett torg, en någorlunda slät plan, lerig. Med torghandel från enkla träbord, ett och annat med ett enkelt tak som skydd emot regn (och ev sol).
Däremot så när vi kom på besök sådär sex år senare så var där en park, inte alls så fin som numera, men ändå, den kändes som ett stort lyft. Inte minst med det den anlagda lilla dammen och vattnet som rann neråt och den lilla bron som gick över det. Och förstås gräs och lite blommor etc.

 Och ingen större skillnad vid besöket två år senare. Fint kändes det, men ganska nytt. Och än finare har det blivit senare. Bron finns kvar, förstås, om i original eller utbytt, det är svårt att veta.
Och en detalj jag kommer ihåg är att på ena sidan av parken, som numera kalla Margaretaparken, låg och ligger en rad hus, radhus, målade i olika färger. Jag har för mig att de kallades Färglådan, just p g a de olika färgerna. Trevligt att de finns kvar än idag, med olika färger. Jag tycker mig minnas att en gång i tiden fanns även ett par små affärer/butiker i några av husen.

På andra sidan av Margaretaparken finns också "rester" från gamla tider. Ett par butiker som visar att det ännu finns liv i Boliden. Pizzerian är förstås inte från "min tid", det är däremot det som nu kallas Ica Nära". Förra gången hette det Ica Supermarket, är alltså nedgraderad ett steg nu. Men Ica Extra, som lär vara en avläggare som drivs av samma släkt, dvs Saverstams. Och ICA Nära har samma omfattning/yta som förra gången. Vilket innefattar både den gamla "Westermarks/Savestams" butik (som också var Saverstams bostad på övervåningen och lager med mera nere) och den ganska stora rätt nybyggda delen, med entren. Och, fick jag veta av en pigg tjej som lade upp varor, det är fortfarande Savestams som äger affären. Men av namnen att döma barn eller barnbarn till de som var i ungefär min ålder då jag bodde i byn.
Bilden av Saverstams ICA Nära är taget i en vinkel där man kan skymta den del, i vitt, som är kvar från den gamla affären. Och som var affären på "min tid".

Nå, Boliden är en rätt sömnig ort numera. Men rimligen innebär de många förskolorna att det finns barn i en omfattning som ger framtidshopp. Och även om det finns många hus på dekis, mer el mindre vanvårdade, så finns även en hel del i fräschare skick. Och allt nytt är inte för anskrämligt heller.  Busstationen är ny/ombyggd. Och disponentvillan, som är något slags brukshotell, finns kvar på höjden med fin utsikt över samhället, med sin gyllene historia.
---
Tillägg. Jag har också nu skrivit en lite mera allmän text om Boliden mm - inte så "privat" som ovanstående. Länk här. 

Min far

Jag känner att jag vill skriva lite om min pappa. Och hitta någon bild också. Får nog vid tillfälle skanna in och lägga till här.  Pappa var en stilig man. Trevlig och omtänksam.

Först dock, skrev en liten text på min "offentliga" blogg, länk här. Det är några små belysande notiser. Läs gärna den texten först.

Denna bild av min far togs under en utlandsresa när han var runt 80 år. Jag vill minnas att det var resan till Ibiza. Frånsett sina år i Kanada och USA i sina första mannaår så dröjde det en bra bit upp i pensionsåldern som pappa reste utanför Sveriges gränser.
Pappa var målare, en väldigt duktig målare, utbildad under många gesällår. Under åren i Kanada och USA var det nog mesta andra sysselsättningar, som att jobba på rancher och farmer, skogsarbetare i British Columbia, dvs olika "enklare" men tunga jobb. En tid brukade han en bit jord i Montana, som skulle bli hans egen om han höll ut ett antal år (homestead), men så kom kriget (WWI) emellan och han inkallades till militärutbildning, så det blev inget av den egna farmen. Väl tillbaka till Sverige, först Robertsfors, arbetade han dock endast som målare. Frånsett ett år då han försökte sig på att vara färghandlare. Men någon affärsman var han inte, var nog för dålig på att ta betalt.
Trots kort utbildning så var han mycket allmänbildad, han läste en hel del och skaffade bl a Svensk Uppslagsbok i drygt 30-talet band. Intresserad av det mesta, inte minst av människor. Sällskaplig och naturlig i umgänget med andra, oavsett deras bakgrund eller sociala ställning. Eller deras språk. Inför emigrationen till Kanada-USA så hade skaffat ett engelskt lexikon. Talade alltså inte engelska, men försökte hitta orden. Väl there over så fick han givetvis lära sig den amerikanska engelskan enligt naturmetoden... Vilket gick bra. Men han brukade säga att amerikanskan var ett fulare språk än den riktiga engelskan.

Hans emigration kan nog ses som ett uttryck för hans personlighet, en frihetslängtan i kombination med att ta ansvar för sin framtid, att försörja sig. Det var ont om jobb i Sverige och dessutom hade han ingen större längtan efter att göra värnpliktstjänstgöring. Ironiskt nog så tvangs han ändå göra militärutbildning i USA p g a att USA ingrep i det europeiska världskriget på demokratiernas sida. Och vid återkomsten till Sverige fick han göra sin svenska "lump" också, vilken dock inte var speciellt lång då.

Pappa var uppvuxen i Robertsfors i Västerbotten, och som pojke jobbade han vid sågen och lite med flottning. Hans pappa, min farfar var något slags arbetsledare vid flottningen. Fackligt aktiv, och frisinnad - inte sosse. Efter några år i Robertsfors kom pappa till Boliden. Numera ett samhälle på dekis, men då ett nybyggarsamhälle som sprudlade av energi p g a guldgruvan. Och pappa var med och målade samhället, var aktiv i missionsförsamlingen och ledde byggandet av Missionskyrkan i Boliden. Det var där han träffade min mor, som då arbetade på brukskontoret, gruvbolagets kontor.

Hörde i radion i morse att svenskarna är oroade (3 av 4) av främlingsrädslan i Sverige. Dvs är positiva till invandrare och invandring. Och att en mycket liten minoritet är rasister eller främlingsfientliga. Min pappa hade ju själv varit invandrare i Kanada och USA, och skulle självklart hört till den invandringsvänliga skaran.  Och han skulle bekymrats av att rasisterna sticker upp sina trynen alltmer. Om än de inte i antal är så många som man kan tro, så skulle han ogillat t ex Sverigedemokraterna och deras likar. Hade han träffat någon främlingsfientlig skulle han tagit en diskussion med denne. "Främlingar" är som alla andra, en del bra, en del dåliga. Men man ska bekanta sig med dem, se att de är vanliga människor. Inte se dem som främlingar.

I Kanada och USA fick han lära känna och umgås med folk av alla de slag, kulörer och bakgrund. Och aldrig någonsin att han uttryckte minsta rädsla för eller fientlighet till människor med annan bakgrund. Tvärtom, rasism eller främlingsfientlighet fanns inte i hans begreppsvärld. Han såg varje människa som en egen individ. Likvärdiga och skulle bedöma efter personliga egenskaper, inte efter någon schablon eller grupptillhörighet. Det gjorde honom till frisinnad. Det ordet är ju enl någon ordbok, det svenska ordet för liberal. Och torde numera i politisk betydelse ligga närmast begreppet socialliberal.
Han berättade för mig ofta om hårda diskussioner på arbetsplatserna med nazister och kommunister. Han var tolerant, men sådant som nazism-fascism eller kommunism-socialism var (och är) ju oförenligt med demokrati. Att se människan som en del av ett kollektiv, det var oförenligt med individens frihet och rätt att tänka själv.
Att han inte var det minsta rädd för att diskutera med "höjdare" heller kan ju belysas av att jag minns hur han, när jag aktiverat mig politiskt, följde mig på en del möten och en gång diskuterade kunnigt med Ingmar Mundebo, som då var budgetminister (fp). Själv var pappa då i 85-årsåldern eller drygt det.
Pappas fru, min mor, var mycket yngre än vad han var. Vad jag förstår var det ett mycket lyckligt äktenskap. Hennes släkt och vänner varnade henne och sa att hon skulle bli en ung änka. Tji fick de. De som varnade henne dog de flesta långt innan pappa. Och pappa arbetade långt efter den dåtida pensionsåldern 67 år. Dels för att pensionen var ynklig, dels för att han faktiskt orkade om än det inte var heltid tills han slutade jobba vid 75 års ålder.
När man jobbar träffar man ju folk mera än om man sitter hemma.
Pappa ville se folk, prata med dem, gå ut på stan. Mamma var mera blyg av sig (som jag), och hennes begrepp om att komma ut, det var att ta sig ut i naturen, skogen, gärna för att plocka vilda blommor, bär eller svamp. Medtagandes en termosflaska kaffe och några limpskivor. Så det blev som mamma ville. Och när pappa slutat köra bil (han köpte en bil 1939, som han dock snabbt måste sälja pga bensinbrist under WW2. Och sen dröjde det några decennier innan han köpte bil igen.) så var det jag som skjutsade oss ut i skogen med min SAAB 96:a.
---

Denna bild, tagen i Boliden, visar min pappa och mig (i lockigt mycket blont hår). Pappa i målarkläder, troligen hemma på lunchen för att få lite mat. Pappa cirka 55 år där.

En resa till Boliden (med bilder)

(Det är en viss (nej, hård) kamp nu om att få tillgång till datorn. Detta pga att min hustrus dator är på reparation. Alltså... trångt. Därför blir nog detta bara text till en början, trots att det ska vara en bildblogg. Bilderna får jag lägga in när jag får tillgång till dator och kamera samtidigt... och tid dessutom. - Och nu är bilder inlagda.)

Vi gjorde en resa till min barndom. Dvs till den ort, Boliden, där jag tillbringade min första barndom. Idag ett tämligen välordnat litet samhälle, dock knappast växande utan snarare tvärtom. Guldgruvan har ju lagts ner för många, många år sedan. Vissa sidoverksamheter finns dock kvar. Befolkningen idag är ganska ålderstigen. Något mildrat av att där också finns ett antal asylsökande. Och så pendlar man till Skellefteå, om man inte är pensionär.

Min far kom till samhället i dess uppbyggnadsskede i mitten av tjugotalet, och verkade där i dryga två decennier med ett års avbrott. Han träffade så småningom min mamma, som arbetade på gruvbolagets kontor tillsammans med den legendariske ingenjör Kautski (reservation för stavning och minnesbild).
Nu är den ståtliga kontorsbyggnaden museum (och i behov av ommålning) och administrationen sitter i nybyggnader, tämligen charmlösa.

Pappa var målare och var en av de som satte färg på Boliden. En del hus har nog kvar den något flagnande originalfärgen, medan andra skötts om bättre och målats om flera gånger.
Så fann jag till exempel vara fallet med det hus som vi bodde i under de sista åren i Boliden. Det var till och med under ommålning just nu.

Missionskyrkan byggdes en gång i tiden under pappas ledning, och även den har målats om några gånger. Lyckligtvis har originalmålningen längst fram i kyrksalen bevarats.

När vi tittade in satt några kvinnor där och hade ett bibelstudium. Kyrkan finns alltså kvar, men missionsförsamlingen har upphört. Numera är kyrkan samlingslokal för en ekumenisk grupp bestående av folk tillhörande olika (frikyrko-)samfund. Sedan några decennier finns också en kyrka tillhörande Svenska kyrkan, men på min tid var det Missionskyrkan, EFS (som jag inte har något minne av), ett kyrkligt kapell och Frälsningsarmén, som höll till efter samma gata som där vi bodde på Yttervägen. Frälsis hus finns kvar, men det föreföll vara annan verksamhet där.

Jag hade en lekkamrat som bodde i huset närmast Missonskyrkan. Det känns lite tragiskt att detta ståtliga hus nu brunnit ner efter att ha stått tomt en tid. Birgitta Sandberg hette min lekkamrat och hon hade en bror som hette Martin.

En tid bodde vi i ett hus på Ringen, hyrde lägenhet på övervåningen, men det kunde jag inte känna/hitta igen. Huset som pappa köpte på Yttervägen var och är också i två våningar. Plus en vindsvåning där pappa gjorde iordning ett par uthyrningsrum. Vi bodde på övervåningen och hyrde ut nedervåningen till en ensamstående lärarinna. Då fanns också en liten lekstuga på tomten plus ett cykelsjul. Det senare är nu bort och har gett plats för ett garage, och enligt vad grannarna sa så finns lekstugan kvar där bakom.

Mitt emot vårt hus bodde min första skolfröken, småskollärarinnan Valborg Nyström. Det var en snäll fröken. Hon levde ännu vid ett tidigare besök i Boliden, men nu gissar jag att hon inte finns längre och det var nya (och trevliga) ägare till familjen Nyströms hus.
Skolan som jag gick i finns också kvar, se till vänster. Den ger fortfarande ett ståtligt intryck, även om den numera bara används av yngre elever.

För de äldre eleverna finns en charmlös halvmodern byggnad, gissningsvis från 60-talet. I "min" skola åt vi vår skollunch i källaren, skolbespisning var då ett helt nytt begrepp. Minns också att en gång följde jag mina föräldrar vid ett val, och skolan var vallokal.
Men jag minns att när jag började i ettan, med en enkel ryggsäck, så måste jag passera en liten skogsdunge på väg till skolan. Det kändes ibland lite skrämmande. Nu finns ingen skogsdunge där. Men många av de hus som man ser idag minns jag sedan tidigare.

Busstationen finns också kvar. Där vi ofta mötte gästande släktingar som kom med buss sista biten efter att först ha åkt tåg. Visst var det i Finnforsfallet som det var järnvägsstation då?

En deprimerande syn var dock alla tomma affärslokaler. En lokal som inte är tom är dock mataffären. Numera heter den förstås ICA Supermarket men ägs fortfarande av en Saverstam. Förre ägaren Helge Saverstam (Eriksson) var en av min fars bästa vänner, en driftig affärsman, och tog över affären "Westermarks"... Numera gissar jag att det inte är så många som minns det gamla namnet, utan man ser ICA-affären som "Saverstams". Affären fyller idag hela tomten, men den ursprungliga delen finns kvar integrerad i det nya. Dessutom finns ett "ICA-extra" snart sagt vägg i vägg med "Saverstams". Båda affärerna ligger vid det trivsamma lilla "torget", som inte är ett torg utan en park med en fontän, blommor och trivsamma bänkar.

Någon konsumaffär finns inte. Däremot minst en pizzeria vid torget och några andra affärer. Men för att köpa kläder och smycken, dvs de för kvinnor viktigaste affärerna, måste man resa de tre milen till Skellefteå.

Torget var en gång i tiden verkligen ett torg. Omvandlingen till park måste dock ha skett ganska snabbt efter det vi flyttat från Boliden, eftersom jag minns den lilla bron, fontänen etc redan från vårt första återbesök, som skedde bara sådär fem år efter flytten (till södra Norrland).

Bolidens gruvbolag, som var orsak till samhällets uppkomst, har haft många olika ägare. Minns jag rätt är det idag en del av Trelleborgs-koncernen. Ett tecken på bolagets betydelse ser man än idag i och med att Disponentvillan finns kvar.
Visserligen finns ingen disponent där numera, även om villan är bebodd. Den ligger på en höjd och liksom ser ner på, bevakar samhället. Vägen till villan är en björkallé och huset ser ut som en välmående herrgård.

Och i Boliden finns fortfarande en gata som heter "Gyllene Medelvägen".