Robertsfors kyrkogård 2016, några reflexioner

Så gjorde vi häromdagen den sedvanliga resan ner till Robertsfors, för att se till och sköta om den grav där min farfar och min faster ligger begravda. Det finns förstås flera gravar/familjegravar, några hoppas jag andra släktingar ser till, och andra ligger väl så långt bort för att kunna se till. (Alltså, viss skötsel får då ske genom kyrkogårdsförvaltningen - avgiftsbelagt förstås.)
(Synn att församlingsgården i Robertsfors inte är öppen under helgerna, förresten.)

Kära hustrun är duktig och mycket hjälpsam med den praktiska tillsynen, ta bort gräs och ogräs och rensa så att de planterade blommorna trivs och får plats.  Dessutom brukar vi tända ett gravljus, plocka lite ängsblommor att sätta i vaser framför graven. Tyvärr har guldskriften med inskriften börjat fara rätt illa, men, men...
Jag tycker det är viktigt att då och då, i mån av möjlighet, besöka "sina gravar", och vårda dem. Det är en respekt vi bör visa för vårt ursprung.
Nu är det ju inte alltid så lätt, folk flyttar och kan hamna långt ifrån sina föräldrar och  släktingar. Dessutom så tunnas ju skaran av efterlevande ut med åren, vi blir äldre och det är inte så säkert att våra barn känner så starkt för generationerna före...

Att detta med att vårda gravarna har sina sidor visar också den uppmaning vi kan se på bilden ovan. Kyrkogårdsförvaltningen har gått igenom vilka gravstena som står stadigt, och också konstaterat att till alla gravar inte finns aktulla uppgifter om vem som är ansvarig, som har gravrätten.
Tillräckligt gamla gravar var ju upplåtna för all framtid, och man kunde också köpa tillsyn och skötsel, t ex plantering av blommor "för allt framtid",  eller så långt de inbetalda pengarna räckte... . Men sedan flera decennier sedan så upplåts de numera på en bestämd tid.  Och det är viktigt att se till gravens skötsel också, på ett eller annat sätt.  En tidsbegränsat upplåten grav, som inte sköts om dessutom, den löper risk att "återbrukas"...

Här i Robertsfors har man gjort en inspektion för att kolla om stenarna tål en påfrestning så de inte faller omkull för lätt (det kan ju t o m skada besökare). Här en bild där förvaltningen gjort en tillfällig säkring av stenen, och där gravrättsinnehavaren uppmanas se till att den säkras mera permanent.
Jag har ett något bleknat minne att jag en gång för flera decennier sedan fick en liknande uppmaning för min farfars grav. Och då säkrades graven.
Det känns väldigt skönt att vår grav inte tillhör de (många) gravar som nu fått en liknande uppmaning, t o m uppsatt på en brädlapp...  Jag hoppas att säkringen av E A Forsgrens familjegrav håller "evärderlig tid".

Och här står jag och sonen bakom graven där min farfar och faster, dvs sonens farfars far ligger. Båda avlidna långt, långt före det till och med jag föddes.
(Min far och mor ligger i en annan grav, i Hälsingland. Där de bodde och verkade länge och där jag växte upp och även hade mina första jobb.)

Min farfar, Erik Anton Forsgren var född 1859 och avled 1923, knappt 63,5 år gammal.

Min far

Jag känner att jag vill skriva lite om min pappa. Och hitta någon bild också. Får nog vid tillfälle skanna in och lägga till här.  Pappa var en stilig man. Trevlig och omtänksam.

Först dock, skrev en liten text på min "offentliga" blogg, länk här. Det är några små belysande notiser. Läs gärna den texten först.

Denna bild av min far togs under en utlandsresa när han var runt 80 år. Jag vill minnas att det var resan till Ibiza. Frånsett sina år i Kanada och USA i sina första mannaår så dröjde det en bra bit upp i pensionsåldern som pappa reste utanför Sveriges gränser.
Pappa var målare, en väldigt duktig målare, utbildad under många gesällår. Under åren i Kanada och USA var det nog mesta andra sysselsättningar, som att jobba på rancher och farmer, skogsarbetare i British Columbia, dvs olika "enklare" men tunga jobb. En tid brukade han en bit jord i Montana, som skulle bli hans egen om han höll ut ett antal år (homestead), men så kom kriget (WWI) emellan och han inkallades till militärutbildning, så det blev inget av den egna farmen. Väl tillbaka till Sverige, först Robertsfors, arbetade han dock endast som målare. Frånsett ett år då han försökte sig på att vara färghandlare. Men någon affärsman var han inte, var nog för dålig på att ta betalt.
Trots kort utbildning så var han mycket allmänbildad, han läste en hel del och skaffade bl a Svensk Uppslagsbok i drygt 30-talet band. Intresserad av det mesta, inte minst av människor. Sällskaplig och naturlig i umgänget med andra, oavsett deras bakgrund eller sociala ställning. Eller deras språk. Inför emigrationen till Kanada-USA så hade skaffat ett engelskt lexikon. Talade alltså inte engelska, men försökte hitta orden. Väl there over så fick han givetvis lära sig den amerikanska engelskan enligt naturmetoden... Vilket gick bra. Men han brukade säga att amerikanskan var ett fulare språk än den riktiga engelskan.

Hans emigration kan nog ses som ett uttryck för hans personlighet, en frihetslängtan i kombination med att ta ansvar för sin framtid, att försörja sig. Det var ont om jobb i Sverige och dessutom hade han ingen större längtan efter att göra värnpliktstjänstgöring. Ironiskt nog så tvangs han ändå göra militärutbildning i USA p g a att USA ingrep i det europeiska världskriget på demokratiernas sida. Och vid återkomsten till Sverige fick han göra sin svenska "lump" också, vilken dock inte var speciellt lång då.

Pappa var uppvuxen i Robertsfors i Västerbotten, och som pojke jobbade han vid sågen och lite med flottning. Hans pappa, min farfar var något slags arbetsledare vid flottningen. Fackligt aktiv, och frisinnad - inte sosse. Efter några år i Robertsfors kom pappa till Boliden. Numera ett samhälle på dekis, men då ett nybyggarsamhälle som sprudlade av energi p g a guldgruvan. Och pappa var med och målade samhället, var aktiv i missionsförsamlingen och ledde byggandet av Missionskyrkan i Boliden. Det var där han träffade min mor, som då arbetade på brukskontoret, gruvbolagets kontor.

Hörde i radion i morse att svenskarna är oroade (3 av 4) av främlingsrädslan i Sverige. Dvs är positiva till invandrare och invandring. Och att en mycket liten minoritet är rasister eller främlingsfientliga. Min pappa hade ju själv varit invandrare i Kanada och USA, och skulle självklart hört till den invandringsvänliga skaran.  Och han skulle bekymrats av att rasisterna sticker upp sina trynen alltmer. Om än de inte i antal är så många som man kan tro, så skulle han ogillat t ex Sverigedemokraterna och deras likar. Hade han träffat någon främlingsfientlig skulle han tagit en diskussion med denne. "Främlingar" är som alla andra, en del bra, en del dåliga. Men man ska bekanta sig med dem, se att de är vanliga människor. Inte se dem som främlingar.

I Kanada och USA fick han lära känna och umgås med folk av alla de slag, kulörer och bakgrund. Och aldrig någonsin att han uttryckte minsta rädsla för eller fientlighet till människor med annan bakgrund. Tvärtom, rasism eller främlingsfientlighet fanns inte i hans begreppsvärld. Han såg varje människa som en egen individ. Likvärdiga och skulle bedöma efter personliga egenskaper, inte efter någon schablon eller grupptillhörighet. Det gjorde honom till frisinnad. Det ordet är ju enl någon ordbok, det svenska ordet för liberal. Och torde numera i politisk betydelse ligga närmast begreppet socialliberal.
Han berättade för mig ofta om hårda diskussioner på arbetsplatserna med nazister och kommunister. Han var tolerant, men sådant som nazism-fascism eller kommunism-socialism var (och är) ju oförenligt med demokrati. Att se människan som en del av ett kollektiv, det var oförenligt med individens frihet och rätt att tänka själv.
Att han inte var det minsta rädd för att diskutera med "höjdare" heller kan ju belysas av att jag minns hur han, när jag aktiverat mig politiskt, följde mig på en del möten och en gång diskuterade kunnigt med Ingmar Mundebo, som då var budgetminister (fp). Själv var pappa då i 85-årsåldern eller drygt det.
Pappas fru, min mor, var mycket yngre än vad han var. Vad jag förstår var det ett mycket lyckligt äktenskap. Hennes släkt och vänner varnade henne och sa att hon skulle bli en ung änka. Tji fick de. De som varnade henne dog de flesta långt innan pappa. Och pappa arbetade långt efter den dåtida pensionsåldern 67 år. Dels för att pensionen var ynklig, dels för att han faktiskt orkade om än det inte var heltid tills han slutade jobba vid 75 års ålder.
När man jobbar träffar man ju folk mera än om man sitter hemma.
Pappa ville se folk, prata med dem, gå ut på stan. Mamma var mera blyg av sig (som jag), och hennes begrepp om att komma ut, det var att ta sig ut i naturen, skogen, gärna för att plocka vilda blommor, bär eller svamp. Medtagandes en termosflaska kaffe och några limpskivor. Så det blev som mamma ville. Och när pappa slutat köra bil (han köpte en bil 1939, som han dock snabbt måste sälja pga bensinbrist under WW2. Och sen dröjde det några decennier innan han köpte bil igen.) så var det jag som skjutsade oss ut i skogen med min SAAB 96:a.
---

Denna bild, tagen i Boliden, visar min pappa och mig (i lockigt mycket blont hår). Pappa i målarkläder, troligen hemma på lunchen för att få lite mat. Pappa cirka 55 år där.