torsdag 6 augusti 2009

En resa till Boliden (med bilder)

(Det är en viss (nej, hård) kamp nu om att få tillgång till datorn. Detta pga att min hustrus dator är på reparation. Alltså... trångt. Därför blir nog detta bara text till en början, trots att det ska vara en bildblogg. Bilderna får jag lägga in när jag får tillgång till dator och kamera samtidigt... och tid dessutom. - Och nu är bilder inlagda.)

Vi gjorde en resa till min barndom. Dvs till den ort, Boliden, där jag tillbringade min första barndom. Idag ett tämligen välordnat litet samhälle, dock knappast växande utan snarare tvärtom. Guldgruvan har ju lagts ner för många, många år sedan. Vissa sidoverksamheter finns dock kvar. Befolkningen idag är ganska ålderstigen. Något mildrat av att där också finns ett antal asylsökande. Och så pendlar man till Skellefteå, om man inte är pensionär.

Min far kom till samhället i dess uppbyggnadsskede i mitten av tjugotalet, och verkade där i dryga två decennier med ett års avbrott. Han träffade så småningom min mamma, som arbetade på gruvbolagets kontor tillsammans med den legendariske ingenjör Kautski (reservation för stavning och minnesbild).
Nu är den ståtliga kontorsbyggnaden museum (och i behov av ommålning) och administrationen sitter i nybyggnader, tämligen charmlösa.



Pappa var målare och var en av de som satte färg på Boliden. En del hus har nog kvar den något flagnande originalfärgen, medan andra skötts om bättre och målats om flera gånger.
Så fann jag till exempel vara fallet med det hus som vi bodde i under de sista åren i Boliden. Det var till och med under ommålning just nu.

Missionskyrkan byggdes en gång i tiden under pappas ledning, och även den har målats om några gånger. Lyckligtvis har originalmålningen längst fram i kyrksalen bevarats.
När vi tittade in satt några kvinnor där och hade ett bibelstudium. Kyrkan finns alltså kvar, men missionsförsamlingen har upphört. Numera är kyrkan samlingslokal för en ekumenisk grupp bestående av folk tillhörande olika (frikyrko-)samfund. Sedan några decennier finns också en kyrka tillhörande Svenska kyrkan, men på min tid var det Missionskyrkan, EFS (som jag inte har något minne av), ett kyrkligt kapell och Frälsningsarmén, som höll till efter samma gata som där vi bodde på Yttervägen. Frälsis hus finns kvar, men det föreföll vara annan verksamhet där.
Jag hade en lekkamrat som bodde i huset närmast Missonskyrkan. Det känns lite tragiskt att detta ståtliga hus nu brunnit ner efter att ha stått tomt en tid. Birgitta Sandberg hette min lekkamrat och hon hade en bror som hette Martin.

En tid bodde vi i ett hus på Ringen, hyrde lägenhet på övervåningen, men det kunde jag inte känna/hitta igen. Huset som pappa köpte på Yttervägen var och är också i två våningar. Plus en vindsvåning där pappa gjorde iordning ett par uthyrningsrum. Vi bodde på övervåningen och hyrde ut nedervåningen till en ensamstående lärarinna. Då fanns också en liten lekstuga på tomten plus ett cykelsjul. Det senare är nu bort och har gett plats för ett garage, och enligt vad grannarna sa så finns lekstugan kvar där bakom.

Mitt emot vårt hus bodde min första skolfröken, småskollärarinnan Valborg Nyström. Det var en snäll fröken. Hon levde ännu vid ett tidigare besök i Boliden, men nu gissar jag att hon inte finns längre och det var nya (och trevliga) ägare till familjen Nyströms hus.
Skolan som jag gick i finns också kvar, se till vänster. Den ger fortfarande ett ståtligt intryck, även om den numera bara används av yngre elever.
För de äldre eleverna finns en charmlös halvmodern byggnad, gissningsvis från 60-talet. I "min" skola åt vi vår skollunch i källaren, skolbespisning var då ett helt nytt begrepp. Minns också att en gång följde jag mina föräldrar vid ett val, och skolan var vallokal.
Men jag minns att när jag började i ettan, med en enkel ryggsäck, så måste jag passera en liten skogsdunge på väg till skolan. Det kändes ibland lite skrämmande. Nu finns ingen skogsdunge där. Men många av de hus som man ser idag minns jag sedan tidigare.

Busstationen finns också kvar. Där vi ofta mötte gästande släktingar som kom med buss sista biten efter att först ha åkt tåg. Visst var det i Finnforsfallet som det var järnvägsstation då?

En deprimerande syn var dock alla tomma affärslokaler. En lokal som inte är tom är dock mataffären. Numera heter den förstås ICA Supermarket men ägs fortfarande av en Saverstam. Förre ägaren Helge Saverstam (Eriksson) var en av min fars bästa vänner, en driftig affärsman, och tog över affären "Westermarks"... Numera gissar jag att det inte är så många som minns det gamla namnet, utan man ser ICA-affären som "Saverstams". Affären fyller idag hela tomten, men den ursprungliga delen finns kvar integrerad i det nya. Dessutom finns ett "ICA-extra" snart sagt vägg i vägg med "Saverstams". Båda affärerna ligger vid det trivsamma lilla "torget", som inte är ett torg utan en park med en fontän, blommor och trivsamma bänkar.
Någon konsumaffär finns inte. Däremot minst en pizzeria vid torget och några andra affärer. Men för att köpa kläder och smycken, dvs de för kvinnor viktigaste affärerna, måste man resa de tre milen till Skellefteå.
Torget var en gång i tiden verkligen ett torg. Omvandlingen till park måste dock ha skett ganska snabbt efter det vi flyttat från Boliden, eftersom jag minns den lilla bron, fontänen etc redan från vårt första återbesök, som skedde bara sådär fem år efter flytten (till södra Norrland).

Bolidens gruvbolag, som var orsak till samhällets uppkomst, har haft många olika ägare. Minns jag rätt är det idag en del av Trelleborgs-koncernen. Ett tecken på bolagets betydelse ser man än idag i och med att Disponentvillan finns kvar.
Visserligen finns ingen disponent där numera, även om villan är bebodd. Den ligger på en höjd och liksom ser ner på, bevakar samhället. Vägen till villan är en björkallé och huset ser ut som en välmående herrgård.

Och i Boliden finns fortfarande en gata som heter "Gyllene Medelvägen".