söndag 27 augusti 2017

Min guddotter Erika

OK, Erika i Filippinerna är inte min dotter, ingen Forsgren, utan just en guddotter. I Filippinerna håller man gärna på traditionerna att, om möjligt, förse barnen med gudföräldrar - vid det högtidliga dopet helst dessutom - så blir det officiellt.  Och det medför ett visst ansvar.

Guddotter Erika är nu hela femton år och går på High-school. Hon är en trevlig, söt och väluppfostrad flicka. Här några bilder från årets resa (2017) av och med anknytning till henns.

Först en bild tagen på flyget på ditvägen. Erika gillar "Hello Kitty".... och av en händelse så var det reklam för Hello Kitty-prylar i flygstolens ficka.
Visst är hon söt och fräsch. Och ganska lång för att vara Filippinska.      


Här får jag en kram av min guddotter, som tack för ett smycke hon fått. Allt medan några småkusiner väntar på sin tur,
 Normalt har de ju skoluniform, med vit blus och en kjol. Men denna dag är klädseln anpassat till att hennes klass ska ha gymnastik - fotboll. 

 Så var det detta med "Hello Kitty". Jag hade lovat att hon, som guddotter skulle få lite extra till sitt rum, dvs Kello Kitty-lakan, -örngott, och dito gardiner. Gissa om hon blev glad! Nedan provsitter hon sängen, och knappar, som alla filippinskor, på sin mobiltelefon. Berättar för sina klasskompisar, förstås. 


måndag 11 juli 2016

Bolidennostalgi 2016 (med bilder)

För snart sju år sedan, aug 2009,  gjorde familjen en resa  till Boliden, den ort där jag tillbringade min barndoms år.  Och detta återbesök vill jag kommentera lite nedan.
I slutet av 50-talet gjorde familjen, dvs mina föräldrar och min syster ett par återbesök, och senare har jag återkommit minst ett par ggr också, före resan 2009, men av de minns jag ine så mycket. De som vill kan ju jämföra min text från resan 2009.

Denna gång var det första vi såg gruvan, dvs först och främst det som en gång var kontoret, där min mor en gång arbetade. Jag kan bara konstatera att det finns kvar, men verkar lite "rufsigt" idag, vilket nog inte bara beror på att det är något slags "museum", kallat "Bergrum Boliden". Stängt förstås (lördag), men något slags jobb verkade pågå vid entrén. Och gräset var luggslitet och inte så grön som för sju år sedan. Uret i klocktornet verkade dock fungera.  Här poserar sonen framför byggnaden.

Sedan for vi in i själva samhället och hamnade direlt på Yttervägen, där vi bodde i ett tvåvåningshus de sista åren i Boliden. Det var roligt att se att det verkade välskött och ommålat sedan sist. En ljusgråblå färgton ton som skiljde sig något från både förra besöket och från "min tid". Numera tar man sig uppenbarligen in på vänster sida om huset, där också det är bilgarage - på min tid var där ett cykelskjul. Och bakom det en lekstuga. Vår ingång till gården var till höger vid sidan av den källaringång som syns på bilden. Där är det gräsmatta numera. Man kan också skymta att den balkong som var på övervåningen (där vi bodde, bottenvåningen hyrde vi ut) numera är utbyggd och går fram till hörnet.  Och så verkar det finnas barn (rätt små)  i huset.
Barn i huset verkar det vara också rätt över gatan, där min "skolfröken", Valborg Nyström. bodde en gång.  Barn fanns också i huset bredvid på min tid, mina lekkamrater. Visserligen är den bild jag har av huset svart/vit, men jag har ett bestämt minne av att det då var grönt/ljusgrönt. Nu är det grått.

Längre bort efter Yttervägen fanns en gång Frälsningsarméns kapell. Rött, om jag minns rätt. Numera tillhåll för något slags glassbar, och definitivt inte rött längre.

Hos armén sjöng barnen "Jag är barn till en kung... " Och nog fanns där en liten blåsorkester också. Men i missionskyrkan så sjöng vi
"Ett litet fattigt barn jag är.. "   Det var ju en annan stil.
Men Missionskyrkan finns kvar. Byggnaden. Och den verkar rätt välhållen. Dock var det ingen verksamhet där, och dörren låst (i motsats till förra gången). Och skylten med "Missionskyrkan ", där finns inte längre texten kvar. Om det beror på att det är en ekumenisk församling numera (resterna av de gamla frikyrkorna) eller att den inte längre nyttjas för sitt avsedda ändamål, det vet jag inte.  Som jag ser det så har dock byggnaden en stolt historia...  En gång i tiden var ju faktiskt Bertil Paulsson pastor där.

Den skola jag gick i, den finns också kvar.  Är lika ståtlig, ja rent av pampig som tidigare. Dvs om man ser den på lite avstånd. Sedan länge är den rödmålad, tyvärr börjar dock färgen flagna rätt kraftigt på sina håll.  På min tid var det något slags ljusbeige/vit färg. Som underströk dess pamipga intryck. Det röda är mera påminnande om de små röda stugorna i skogen... Men stor är den ännu. Dock gissar jag att där visserligen pågår viss verksamhet, men att den inte innefattar högstadium etc. Däremot "fritids" och troligen förskola, även om det finns rätt nybyggda förskolor runtom skolan, och möjligen åtminstone lågstadium och kanske mellanstadium. Det finns ju utrymmen.

Och alla fönster verka nya och fräscha. Och gott om lekplatser och liknande. Tyärr misspryds skolan av ett antal anskrämliga sopcontainrar. Och utsikten från parken skyms av en låg men trist och ful nybyggnad med för mig okänd funktion.   I omgivningen finns också flera andra, nyare skolbyggnader av olika slag, så fula att jag inte vill publicera bilder på dem eller de skräpiga om/tillbyggnader (?) i anslutning till dem.

Parken då? Det som en gång var ett torg, ett marknadstorg i traditionell stil.
Jo, det finns kvar. Välskött och i stort sett som jag minns det från förra besöket.  På den skylt, som bilden visar, står det att parken anlades ab bolaget 1946. Och där vill jag faktiskt inlägga en mild protest. Vi flyttade från Boliden vid jultiden 1951. Och då fanns ingen park! Det jag minns från tiden före flytten är just ett torg, en någorlunda slät plan, lerig. Med torghandel från enkla träbord, ett och annat med ett enkelt tak som skydd emot regn (och ev sol).
Däremot så när vi kom på besök sådär sex år senare så var där en park, inte alls så fin som numera, men ändå, den kändes som ett stort lyft. Inte minst med det den anlagda lilla dammen och vattnet som rann neråt och den lilla bron som gick över det. Och förstås gräs och lite blommor etc.
 Och ingen större skillnad vid besöket två år senare. Fint kändes det, men ganska nytt. Och än finare har det blivit senare. Bron finns kvar, förstås, om i original eller utbytt, det är svårt att veta.
Och en detalj jag kommer ihåg är att på ena sidan av parken, som numera kalla Margaretaparken, låg och ligger en rad hus, radhus, målade i olika färger. Jag har för mig att de kallades Färglådan, just p g a de olika färgerna. Trevligt att de finns kvar än idag, med olika färger. Jag tycker mig minnas att en gång i tiden fanns även ett par små affärer/butiker i några av husen.

På andra sidan av Margaretaparken finns också "rester" från gamla tider. Ett par butiker som visar att det ännu finns liv i Boliden. Pizzerian är förstås inte från "min tid", det är däremot det som nu kallas Ica Nära". Förra gången hette det Ica Supermarket, är alltså nedgraderad ett steg nu. Men Ica Extra, som lär vara en avläggare som drivs av samma släkt, dvs Saverstams. Och ICA Nära har samma omfattning/yta som förra gången. Vilket innefattar både den gamla "Westermarks/Savestams" butik (som också var Saverstams bostad på övervåningen och lager med mera nere) och den ganska stora rätt nybyggda delen, med entren. Och, fick jag veta av en pigg tjej som lade upp varor, det är fortfarande Savestams som äger affären. Men av namnen att döma barn eller barnbarn till de som var i ungefär min ålder då jag bodde i byn.
Bilden av Saverstams ICA Nära är taget i en vinkel där man kan skymta den del, i vitt, som är kvar från den gamla affären. Och som var affären på "min tid".

Nå, Boliden är en rätt sömnig ort numera. Men rimligen innebär de många förskolorna att det finns barn i en omfattning som ger framtidshopp. Och även om det finns många hus på dekis, mer el mindre vanvårdade, så finns även en hel del i fräschare skick. Och allt nytt är inte för anskrämligt heller.  Busstationen är ny/ombyggd. Och disponentvillan, som är något slags brukshotell, finns kvar på höjden med fin utsikt över samhället, med sin gyllene historia.
---
Tillägg. Jag har också nu skrivit en lite mera allmän text om Boliden mm - inte så "privat" som ovanstående. Länk här. 

Robertsfors kyrkogård 2016, några reflexioner



Så gjorde vi häromdagen den sedvanliga resan ner till Robertsfors, för att se till och sköta om den grav där min farfar och min faster ligger begravda. Det finns förstås flera gravar/familjegravar, några hoppas jag andra släktingar ser till, och andra ligger väl så långt bort för att kunna se till. (Alltså, viss skötsel får då ske genom kyrkogårdsförvaltningen - avgiftsbelagt förstås.)
(Synn att församlingsgården i Robertsfors inte är öppen under helgerna, förresten.)

Kära hustrun är duktig och mycket hjälpsam med den praktiska tillsynen, ta bort gräs och ogräs och rensa så att de planterade blommorna trivs och får plats.  Dessutom brukar vi tända ett gravljus, plocka lite ängsblommor att sätta i vaser framför graven. Tyvärr har guldskriften med inskriften börjat fara rätt illa, men, men...
Jag tycker det är viktigt att då och då, i mån av möjlighet, besöka "sina gravar", och vårda dem. Det är en respekt vi bör visa för vårt ursprung.
Nu är det ju inte alltid så lätt, folk flyttar och kan hamna långt ifrån sina föräldrar och  släktingar. Dessutom så tunnas ju skaran av efterlevande ut med åren, vi blir äldre och det är inte så säkert att våra barn känner så starkt för generationerna före...

Att detta med att vårda gravarna har sina sidor visar också den uppmaning vi kan se på bilden ovan. Kyrkogårdsförvaltningen har gått igenom vilka gravstena som står stadigt, och också konstaterat att till alla gravar inte finns aktulla uppgifter om vem som är ansvarig, som har gravrätten.
Tillräckligt gamla gravar var ju upplåtna för all framtid, och man kunde också köpa tillsyn och skötsel, t ex plantering av blommor "för allt framtid",  eller så långt de inbetalda pengarna räckte... . Men sedan flera decennier sedan så upplåts de numera på en bestämd tid.  Och det är viktigt att se till gravens skötsel också, på ett eller annat sätt.  En tidsbegränsat upplåten grav, som inte sköts om dessutom, den löper risk att "återbrukas"...

Här i Robertsfors har man gjort en inspektion för att kolla om stenarna tål en påfrestning så de inte faller omkull för lätt (det kan ju t o m skada besökare). Här en bild där förvaltningen gjort en tillfällig säkring av stenen, och där gravrättsinnehavaren uppmanas se till att den säkras mera permanent.
Jag har ett något bleknat minne att jag en gång för flera decennier sedan fick en liknande uppmaning för min farfars grav. Och då säkrades graven.
Det känns väldigt skönt att vår grav inte tillhör de (många) gravar som nu fått en liknande uppmaning, t o m uppsatt på en brädlapp...  Jag hoppas att säkringen av E A Forsgrens familjegrav håller "evärderlig tid".

Och här står jag och sonen bakom graven där min farfar och faster, dvs sonens farfars far ligger. Båda avlidna långt, långt före det till och med jag föddes.
(Min far och mor ligger i en annan grav, i Hälsingland. Där de bodde och verkade länge och där jag växte upp och även hade mina första jobb.)

Min farfar, Erik Anton Forsgren var född 1859 och avled 1923, knappt 63,5 år gammal.





måndag 4 april 2016

Erik gjorde scendebut med Kiralina Salandy

Vår son Erik har tumme med sångerskor, det är bara att konstatera. Se t ex tidigare blogginlägg där han mött Louise Hoffsten och Zoie Finer.

Denna bloggtext handlar dock  om hur han mötte Kiralina Salandy.
(En mera omfattande kommentar om detta finns också på den något mindre familjecentrerade bloggen, med denna länk:
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2016/04/jag-holl-pa-att-missa-detta.html )

Plats: Musikhögskolans aula, Piteå.
Tid: söndag em den 3 april 2016.
Det var långtifrån fullsatt, men det störde varken Kiralina Salandy, en fantastisk gospel- och jazzsångerska från Canada, som bor i Sverige sedan drygt ett år, eller Erik.

Vi, jag och sonen, satt på främsta raden och det verkade som att Erik var den första i publiken hon såg...  och hon kom tillbaka till honom hela tiden. Även om hon hade en fin kontakt med resten av publiken också. Ja, hon gillade att sjunga, gillade publiken och, visade det sig, gillade att sjunga med Erik som "extra" komp också. Ibland stack hon mikrofonen fram till Erik dessutom...

Testa om ni får denna länk att funka, för ett litet smakprov.

https://www.facebook.com/100011214191182/videos/198757953841343/

Kiralina Salandy är en sångerska som är uppvuxen med gospel och en mamma som är pastor/evangelist, och som lärt henne vad kristendom är. Och hon utstrålar en innerlig värme av det mest positiva slag man kan tänka sig. Hon gör inte bara ett jobb, en show, utan hon vill verkligen GE något till publiken och det delar hon med sig av med stor generositet.

Mot slutet av första avdelningen så vinkade hon till sig 10-årige Erik och (musikeleven och trummisen) Jonas Zeidlitz för att "kompa" henne tillsammans med hennes ordinarie trummis, vilket de gör med allt större säkerhet sedan de blivit lite varma i kläderna. Kiralina verkar vara mycket nöjd och hon och de unga medmusikanterna tackar varandra.

Och i pausen så kommer flera fram och gratulerar Erik till insatsen. Och PT vill ha hans namn så det kan nämnas i tidningen.
Se denna bild ur PT som hör till artikeln om den "grymma sångerskan som äger rummet".

Så skedde Eriks scendebut, tillsammans med en verkligt framstående sångerska. 
Ett minne för livet. 

torsdag 18 februari 2016

Bilder på mor och far, mycket unga.

Mer än dags att visa ett par bilder av mina föräldrar, i unga år.  Lååångt innan jag var påtänkt och innan de ens visste om varandra.

Bilden med min mor, Gertrud Carlsson)  togs när hon var 18 år, och flickan till höger på bilden, i den pojkaktiga friluftsklädseln. Pojkaktig var hon verkligen inte, men däremot mycket för att vara ute i friska luften, i skogen etc.
Mammas föräldrar var Carl Leonard Carlsson och Lydia f. Lidström.


Bilden på min far är en ateljebild,, tagen när han var 20 år, alltså ett par år ungefär innan han utvandrade (t Canada och sedan USA). Min far är ynglingen till vänster på bilden Han hetter Erik Valfred Forsgren, kallades i dagligt tal antingen Valfred eller E.V.  "Där över"  kallade han sig Fred Stone. Forsgren var väl för svårt för amerikanerna att uttala och Fred en hanterbar förkortning av Valfred.

Pappas föräldrar var Erik Anton Forsgren och Britta Maria. (Hennes flicknamn måste jag kolla upp om jag har någonstans.)

Erik i mitt namn Lars-Erick har jag således fått både från min far och farfar.

Mera om min far finns i en annan loggtext, klicka här.

fredag 8 maj 2015

Svägerskor


Några bilder för att presentera  mina svägerskor...
Först en bild där jag kramar om Tata/Merlyn medan Nene/Melinda "svartsjukt" betraktar oss.




så en bild på Jing-jing/Virgie














och en på Tata/Merlyn i Folkets Park i Davao C




Här ovan Nene/Melinda  och  Jojo/Josefine med glasögon. 
Och slutligen en med alla systrarna, inklusive Weng/Wilma. Sedan Jojo, Jing-jing, Tata och Nene. Och nederst i vänstra hörnet så tittar lille Joshua förundrat på hela uppställningen.


OK, en svägerskebild till


onsdag 27 augusti 2014

Mera Cypern 2014

Nu var inte Erik den enda i familjen som nyttjade poolen. Eller poolerna. Där fanns en babypool, en barnpool och en två-delad vuxenpool. Erik fick alltså sällskap med mamma och pappa också i vattnet, ibland till och med båda samtidigt.
 Hela familjen i poolen.

 Wilma o Erik under det gamla fikonträdet utanför klosterruinen i Aya Napa. Vi såg oss alltså kring en del också.
Här inne i klosterkapellet, Aya Napa
 L E invid fortet i Larnaca och framför moskéminareten
Erik framför fortet. 
Och  så vid Lazaruskyrkan.  

Profeten Iljas (Elisa) lilla men högt belägna kyrka. Ett par km från hotellet och med svindlande vacker utsikt. Men jobbig gångväg och jobbiga och många trappor.

Slutligen, Wilma tar ett glas juice på altanen. 


Erik hittade en vän på Cypern

Vi var på Cypern första veckan i augusti. Varmt där, mycket varmt. Liksom det var i Sverige tills vi kom hem igen. Men redan efter några dagar blev det kallare och kallare,  regn, kyla, rent ut sagt höstväder.
 Men på Cypern var det som sagt varmt, och Erik tillbringade mycket tid i poolen. När det var möjligt flera gånger om dagen.
Och så träffade han Elias från Småland och de blev väldigt goda vänner. I och utanför poolen. Några bilder.

 Det fanns ju annat än pool att förnöja sig med också.
Inte minst för de med barnasinne.
Elias o hans mamma
Elias och Erik

Elias, hans pappa och Erik
 Trots delvis glada miner så var det ändå inte kul att skiljas. Det är ju en bra bit mellan Norrbotten och Småland.

måndag 30 juni 2014

Erik mötte Torneo Finland - och Louise Hoffsten

På den min "offentliga", mera debattinriktade bloggen har jag lagt ut en recenserande text med en del reportageinslag från det besök familjen gjorde i lördags, den 28 juni.  Här vill jag publicera några till bilder och omkringkommentarer till resan.  De som vill läsa mera om musiken kan klicka på denna länk.

Erik har varit i Finland tidigare, men då var han mycket yngre. Och denna gång var det inte en ren turistresa, utan främsta syftet vara att göra en dag på Kalott Jazz och Blues-festivalen. Hela festivalen kunde och ville vi inte ge oss på, av olika skäl.

Nå, resan företogs i bil, och det kändes lån  gt, men gick bättre än befarat. Väl anlända så var det dock mulet, och aningen kyligt, vilket sänkte humöret. Dock hittade vi, mer eller mindre av en slump, den första konserten. En barnkonsert på Victoria Square, alldeles på gränsen mellan Sverige och Finland.
Erik med pappa vid det konstgjorda vattenfallet. 
 Erik lyssnar.







Erik och Wilma


De två konserterna där var snabbt avklarade, och med en paus mellan. Så Erik passade på att hoppa på de små platformarna i den lilla konstgjorda dammen/sjön.

Staden i sig är ju i grunden en stad med låg träbebyggelse, men där somt är bättre och somt sämre bevarat och givetvis en hel del modern bebyggelse, höghus, varuhus etc utan egentlig charm. Tvärtom, som brukligt är i de flesta städer idag.

Den konsert, huvudkonserten för dagen, vi skulle kolla in låg dock på en liten holme, Pikisaari, som man kom till via en liten gångbro i trä. Där sken solen och där fanns ingen betong. Förutom det tält som fungerade som konsertsal så fanns en del andra tält, och smärre byggnader, några gungor och gräsmatta och ett skönt läge vid älven.
Utanför musiktältet.




Wilma och Erik i gungan.
Där fanns mat- och dryckförsäljning, och även t-shirts med festivaltryck - och även en del CD till försäljning, givetvis med de aktuella musikgrupperna.

Louise Hoffsten i full frihet.
En fullblodsartist.

 Erik fotograferar musikerna.

 Försöker fota och filma jag också. Men det är inte lätt från publikplats.
Och musiken tas inte upp så bra av de enkla redskapen (som surfplatta etc) Men de är ju bara tänkta som korta påminnelsesnuttar för hemmabruk, så det får vara ok.   Så fler bilder av Louise med delar av kompet.

Både jag och Wilma dök på Louise för att tacka henne för den fina upplevelsen hon gav oss. Men jag tror att hon mest uppskattade Eriks spontana "Du var väldigt bra!"   
(Kan tillägga att första ggn jag hörde Louise H live så var det på ett internt fp-arrangemang någon ggn i mitten el så av 1980-talet. Hon var redan då en mycket känd jazz o bluessångerska - och även i mera populärmusikaliska kretsar. Hon uttryckte, minns jag, en viss förvåning att återfinnas på ett fp-arrangemang.
Men det var inte konstigt som det kan låta idag. Då var fp fortfarande ett klart socialliberalt parti och Bengt Westerberg var partiledare, och var/är ju dessutom mycket jazzintresserad.  Och jag fick intrycket att hon gillade att sjunga sin musik för folkpartisterna, där och då. )