Bolidennostalgi 2016 (med bilder)

För snart sju år sedan, aug 2009,  gjorde familjen en resa  till Boliden, den ort där jag tillbringade min barndoms år.  Och detta återbesök vill jag kommentera lite nedan.
I slutet av 50-talet gjorde familjen, dvs mina föräldrar och min syster ett par återbesök, och senare har jag återkommit minst ett par ggr också, före resan 2009, men av de minns jag ine så mycket. De som vill kan ju jämföra min text från resan 2009.

Denna gång var det första vi såg gruvan, dvs först och främst det som en gång var kontoret, där min mor en gång arbetade. Jag kan bara konstatera att det finns kvar, men verkar lite "rufsigt" idag, vilket nog inte bara beror på att det är något slags "museum", kallat "Bergrum Boliden". Stängt förstås (lördag), men något slags jobb verkade pågå vid entrén. Och gräset var luggslitet och inte så grön som för sju år sedan. Uret i klocktornet verkade dock fungera.  Här poserar sonen framför byggnaden.

Sedan for vi in i själva samhället och hamnade direlt på Yttervägen, där vi bodde i ett tvåvåningshus de sista åren i Boliden. Det var roligt att se att det verkade välskött och ommålat sedan sist. En ljusgråblå färgton ton som skiljde sig något från både förra besöket och från "min tid". Numera tar man sig uppenbarligen in på vänster sida om huset, där också det är bilgarage - på min tid var där ett cykelskjul. Och bakom det en lekstuga. Vår ingång till gården var till höger vid sidan av den källaringång som syns på bilden. Där är det gräsmatta numera. Man kan också skymta att den balkong som var på övervåningen (där vi bodde, bottenvåningen hyrde vi ut) numera är utbyggd och går fram till hörnet.  Och så verkar det finnas barn (rätt små)  i huset.
Barn i huset verkar det vara också rätt över gatan, där min "skolfröken", Valborg Nyström. bodde en gång.  Barn fanns också i huset bredvid på min tid, mina lekkamrater. Visserligen är den bild jag har av huset svart/vit, men jag har ett bestämt minne av att det då var grönt/ljusgrönt. Nu är det grått.

Längre bort efter Yttervägen fanns en gång Frälsningsarméns kapell. Rött, om jag minns rätt. Numera tillhåll för något slags glassbar, och definitivt inte rött längre.

Hos armén sjöng barnen "Jag är barn till en kung... " Och nog fanns där en liten blåsorkester också. Men i missionskyrkan så sjöng vi

"Ett litet fattigt barn jag är.. "   Det var ju en annan stil.
Men Missionskyrkan finns kvar. Byggnaden. Och den verkar rätt välhållen. Dock var det ingen verksamhet där, och dörren låst (i motsats till förra gången). Och skylten med "Missionskyrkan ", där finns inte längre texten kvar. Om det beror på att det är en ekumenisk församling numera (resterna av de gamla frikyrkorna) eller att den inte längre nyttjas för sitt avsedda ändamål, det vet jag inte.  Som jag ser det så har dock byggnaden en stolt historia...  En gång i tiden var ju faktiskt Bertil Paulsson pastor där.

Den skola jag gick i, den finns också kvar.  Är lika ståtlig, ja rent av pampig som tidigare. Dvs om man ser den på lite avstånd. Sedan länge är den rödmålad, tyvärr börjar dock färgen flagna rätt kraftigt på sina håll.  På min tid var det något slags ljusbeige/vit färg. Som underströk dess pamipga intryck. Det röda är mera påminnande om de små röda stugorna i skogen... Men stor är den ännu. Dock gissar jag att där visserligen pågår viss verksamhet, men att den inte innefattar högstadium etc. Däremot "fritids" och troligen förskola, även om det finns rätt nybyggda förskolor runtom skolan, och möjligen åtminstone lågstadium och kanske mellanstadium. Det finns ju utrymmen.

Och alla fönster verka nya och fräscha. Och gott om lekplatser och liknande. Tyärr misspryds skolan av ett antal anskrämliga sopcontainrar. Och utsikten från parken skyms av en låg men trist och ful nybyggnad med för mig okänd funktion.   I omgivningen finns också flera andra, nyare skolbyggnader av olika slag, så fula att jag inte vill publicera bilder på dem eller de skräpiga om/tillbyggnader (?) i anslutning till dem.

Parken då? Det som en gång var ett torg, ett marknadstorg i traditionell stil.

Jo, det finns kvar. Välskött och i stort sett som jag minns det från förra besöket.  På den skylt, som bilden visar, står det att parken anlades ab bolaget 1946. Och där vill jag faktiskt inlägga en mild protest. Vi flyttade från Boliden vid jultiden 1951. Och då fanns ingen park! Det jag minns från tiden före flytten är just ett torg, en någorlunda slät plan, lerig. Med torghandel från enkla träbord, ett och annat med ett enkelt tak som skydd emot regn (och ev sol).
Däremot så när vi kom på besök sådär sex år senare så var där en park, inte alls så fin som numera, men ändå, den kändes som ett stort lyft. Inte minst med det den anlagda lilla dammen och vattnet som rann neråt och den lilla bron som gick över det. Och förstås gräs och lite blommor etc.

 Och ingen större skillnad vid besöket två år senare. Fint kändes det, men ganska nytt. Och än finare har det blivit senare. Bron finns kvar, förstås, om i original eller utbytt, det är svårt att veta.
Och en detalj jag kommer ihåg är att på ena sidan av parken, som numera kalla Margaretaparken, låg och ligger en rad hus, radhus, målade i olika färger. Jag har för mig att de kallades Färglådan, just p g a de olika färgerna. Trevligt att de finns kvar än idag, med olika färger. Jag tycker mig minnas att en gång i tiden fanns även ett par små affärer/butiker i några av husen.

På andra sidan av Margaretaparken finns också "rester" från gamla tider. Ett par butiker som visar att det ännu finns liv i Boliden. Pizzerian är förstås inte från "min tid", det är däremot det som nu kallas Ica Nära". Förra gången hette det Ica Supermarket, är alltså nedgraderad ett steg nu. Men Ica Extra, som lär vara en avläggare som drivs av samma släkt, dvs Saverstams. Och ICA Nära har samma omfattning/yta som förra gången. Vilket innefattar både den gamla "Westermarks/Savestams" butik (som också var Saverstams bostad på övervåningen och lager med mera nere) och den ganska stora rätt nybyggda delen, med entren. Och, fick jag veta av en pigg tjej som lade upp varor, det är fortfarande Savestams som äger affären. Men av namnen att döma barn eller barnbarn till de som var i ungefär min ålder då jag bodde i byn.
Bilden av Saverstams ICA Nära är taget i en vinkel där man kan skymta den del, i vitt, som är kvar från den gamla affären. Och som var affären på "min tid".

Nå, Boliden är en rätt sömnig ort numera. Men rimligen innebär de många förskolorna att det finns barn i en omfattning som ger framtidshopp. Och även om det finns många hus på dekis, mer el mindre vanvårdade, så finns även en hel del i fräschare skick. Och allt nytt är inte för anskrämligt heller.  Busstationen är ny/ombyggd. Och disponentvillan, som är något slags brukshotell, finns kvar på höjden med fin utsikt över samhället, med sin gyllene historia.
---
Tillägg. Jag har också nu skrivit en lite mera allmän text om Boliden mm - inte så "privat" som ovanstående. Länk här. 

Robertsfors kyrkogård 2016, några reflexioner

Så gjorde vi häromdagen den sedvanliga resan ner till Robertsfors, för att se till och sköta om den grav där min farfar och min faster ligger begravda. Det finns förstås flera gravar/familjegravar, några hoppas jag andra släktingar ser till, och andra ligger väl så långt bort för att kunna se till. (Alltså, viss skötsel får då ske genom kyrkogårdsförvaltningen - avgiftsbelagt förstås.)
(Synn att församlingsgården i Robertsfors inte är öppen under helgerna, förresten.)

Kära hustrun är duktig och mycket hjälpsam med den praktiska tillsynen, ta bort gräs och ogräs och rensa så att de planterade blommorna trivs och får plats.  Dessutom brukar vi tända ett gravljus, plocka lite ängsblommor att sätta i vaser framför graven. Tyvärr har guldskriften med inskriften börjat fara rätt illa, men, men...
Jag tycker det är viktigt att då och då, i mån av möjlighet, besöka "sina gravar", och vårda dem. Det är en respekt vi bör visa för vårt ursprung.
Nu är det ju inte alltid så lätt, folk flyttar och kan hamna långt ifrån sina föräldrar och  släktingar. Dessutom så tunnas ju skaran av efterlevande ut med åren, vi blir äldre och det är inte så säkert att våra barn känner så starkt för generationerna före...

Att detta med att vårda gravarna har sina sidor visar också den uppmaning vi kan se på bilden ovan. Kyrkogårdsförvaltningen har gått igenom vilka gravstena som står stadigt, och också konstaterat att till alla gravar inte finns aktulla uppgifter om vem som är ansvarig, som har gravrätten.
Tillräckligt gamla gravar var ju upplåtna för all framtid, och man kunde också köpa tillsyn och skötsel, t ex plantering av blommor "för allt framtid",  eller så långt de inbetalda pengarna räckte... . Men sedan flera decennier sedan så upplåts de numera på en bestämd tid.  Och det är viktigt att se till gravens skötsel också, på ett eller annat sätt.  En tidsbegränsat upplåten grav, som inte sköts om dessutom, den löper risk att "återbrukas"...

Här i Robertsfors har man gjort en inspektion för att kolla om stenarna tål en påfrestning så de inte faller omkull för lätt (det kan ju t o m skada besökare). Här en bild där förvaltningen gjort en tillfällig säkring av stenen, och där gravrättsinnehavaren uppmanas se till att den säkras mera permanent.
Jag har ett något bleknat minne att jag en gång för flera decennier sedan fick en liknande uppmaning för min farfars grav. Och då säkrades graven.
Det känns väldigt skönt att vår grav inte tillhör de (många) gravar som nu fått en liknande uppmaning, t o m uppsatt på en brädlapp...  Jag hoppas att säkringen av E A Forsgrens familjegrav håller "evärderlig tid".

Och här står jag och sonen bakom graven där min farfar och faster, dvs sonens farfars far ligger. Båda avlidna långt, långt före det till och med jag föddes.
(Min far och mor ligger i en annan grav, i Hälsingland. Där de bodde och verkade länge och där jag växte upp och även hade mina första jobb.)

Min farfar, Erik Anton Forsgren var född 1859 och avled 1923, knappt 63,5 år gammal.